Att många tjejer i dagens samhälle inte mår bra är inget nytt eller konstigt med tanke på alla krav. Killar ställer krav på tjejer och tjejer ställer krav på tjejer. Du ska vara smal, ha förlorat oskulden, inte ha några bristningar eller celluliter, ha stor kompiskrets, ha en pojkvän, supa, vara rolig, ha bra betyg, tänka på ditt yttre, måste le hela tiden för annars är det något fel o.s.v.

 

Brudar, hur jobbigt är då inte detta? Att alltid behöva leva upp till ett visst ideal och samtidigt försöka må bra. Räcker det inte bara att försöka klara av puberteten och tonåren? Är inte det tillräckligt jobbigt då jag märker att hela jag förändras? Känslor jag aldrig känt förut poppar upp och utsidan förändras.

 

Sedan har vi det där med de där jäkla supermodellerna. De ser ju så perfekta ut med deras skinande hy, långa, slimmade ben, vackra hårsvall och sminket sitter ju så fint. Men jag kan också se ut så om jag vill. Fixar jag photoshop så är det inga problem. Det som tidningar och tv visar oss är inte äkta. Kom ihåg det for the love of God.

 

Girls, ni vet vad jag snackar om när jag säger bristningar. Dessa hemska avtryck på kroppen som man är beredd att göra allting för att få bort. Men vet ni? Det är ingenting fel med bristningar. Alla har det mer eller mindre. Jag har det! Jag brydde mig så in i helvete om dem förut men nu har jag insett att jag vill inte lägga min energi på att försöka ändra på mig själv. Jag är jag och du är du. Vackra precis som vi är.

Vare sig vi har små eller stora bröst, är brunetter, blondiner eller rödtottar, har stora eller små tänder, har stort eller litet huvud, har mycket eller lite fett, finnar eller inte.

 

Vad jag inte tyckt om på mig själv: mina stora tänder, jag har alltid tyckt att jag har för mycket fett överallt, mina bristningar, mina utslag/exem på lår och rumpa, tyckte att mina vader var för stora och rumpan var inte fast överhuvudtaget, jag tyckte jag hade för stort huvud och mina händer var för knubbiga.

Ja, som ni ser så letade jag mer eller mindre något som var fel. Det fanns inte där från början utan jag skapade det. Idag vet jag bättre.

 

Snälla ni, försök att se bort dessa ideal och inse att DU är så fin och underbar bara som du är. Dina brister är vad som gör dig till just dig. Så låt oss le och göra livet till något bra ( man får faktiskt vara ledsen och arg ibland). Vi lever en gång och varför slösa bort det på att ständigt försöka nå ett ouppnåeligt ideal?